processerna bakom verken
​Varje målning i rummet är en del av en pågående process.
Textavsnitten nedan är nedslag i hur verken växte fram,
genom rörelse, vila, motstånd och kontemplation.
De är inte skrivna som förklaringar,
utan som spår från arbetets gång.
Du kan läsa i valfri ordning,
eller låta texten vara och återvända till rummet.
1 ursprung
Jag rullade ut ett vitt papper och satte mig på golvet med en blå krita.
Jag började rita av mig själv.
Det kändes klumpigt. Oproportionerligt.
Som att det skulle bli fel.
Jag gjorde det ändå.
Jag lade på orange och rött.
Det var de färger kroppen behövde.
Sedan uppstod ett tomrum däremellan,
och jag lät allting vila.
Att låta kroppen tala
innan hjärnan analyserar.
Ansiktet tog form och började spegla.
Ett rosa kryss över läpparna.
Det som hålls inne.
Ögon som ser och reflekterar.
När bilden började se tillbaka
uppstod tystnad.
Den talade högre än ord.
Två gestalter trädde fram ur det orangea.
Två kvinnor i samtal.
Inre röster möttes, löstes upp
och lämnade stillhet efter sig.
När målningen hängdes upp förändrades allt.
Armarna började lyfta.
Ansiktet tog form.
Processen tog sin början.
Att ge bilden en ny plats
är att ge själen en ny position.
Färgerna läkte något.
En dialog mellan insidan och utsidan.
Jag visste inte vart processen skulle leda.
Med tiden blev den tretton målningar,
öppna för vad du ser i dem
2 andetag
Den första målningen hade stillnat.
Som ett andetag som andats klart.
Det var dags att lämna den.
Inte som ett avsked,
utan som ett skifte.
Dopamia och Oxytina trädde fram.
Jag lyssnade.
En ny målning tog form.
En vit ström i mitten.
Blått vatten i rörelse.
Grönt som fyllde ytan.
Jag följde flödet
utan att veta vart det ledde.
När målningen hängdes upp
visade sig något nytt.
En grön skugga.
Ett djupare språk.
När jag kom in i ateljén igen
och såg den blågröna målningen
tog jag ett djupt andetag.
Något förändrades i kroppen.
Det var inte längre vatten.
Det var andning.
I det gröna,
i naturens närvaro,
fördjupades andetaget.
Allt pratade med varandra.
Jag fortsatte arbeta med den blå gestalten.
Kroppen började andas djupare.
Lugnare.
Något saknades.
Rörelse.
Cirkulation.
Ur det behovet växte en cirkel fram.
En gest med armarna.
En ny riktning.
Ett hjärta kom till.
En ros.
Ansiktet fick en lugn blick.
Det gula kom senare.
Utan förvarning.
Varmt. Rörligt.
Det blev en förankring.
En gräns som tog form.
Ett svärd visade sig.
Inte hotfullt.
Bara klart.
Trots styrkan
var känslan lugn.
Harmonisk.
Jag följde det.
3 bärande kraft
Det kändes som att det gulliga var förbi.
Andetaget hade visat en ljus gestalt med ett svärd
som pekade mot violett.
I stället för att fortsätta där
började jag om.
Det var rätt.
Jag trodde att något mjukt och feminint
skulle ta form i lila.
Det gjorde det inte.
En upprorisk gorillagestalt trädde fram.
Kraftfull.
Tydlig.
En portal öppnade sig vid hjärtat.
Som om hon säger:
nu går vi djupare.
Hon triggade något i mig.
Inte som ett hot,
utan som en riktning.
Hon ville visa vägen vidare.
Det orangea kom inte som kraft,
utan som bäring.
Armar tog form.
De slöt sig runt mig.
Jag blev buren.
När jag målade
vilade jag i de orange armarna.
De höll.
Jag släppte taget.
I bärandet
fanns vila.
Ansiktet mjuknade.
En sorgsenhet visade sig.
Den fick finnas.
Ett stort, djupt andetag.
Portalen i bröstet öppnades.
Den rörde vid minnen som satt djupt.
Jag stannade där en stund
och lät kroppen känna.
Sedan kom det rosa.
För mig är rosa en plåsterfärg.
Lugnande.
Självklar.
En blomma steg fram
och lade sig över gestalten.
Som om kroppen själv visste
vad som behövde hållas.
Nu pågick ett klarläggande.
En upplösning.
Ett släppande.
Gammal energi fick lämna.
Jag släppte och gick vidare.
4 gräns
Jag hade lämnat den trygga målningen.
Den fick stå som den var.
Länge hade jag känt en dragning
mot det mörka.
Det svarta.
Och plötsligt föddes den här målningen.
Mycket svart.
Mycket vatten.
Den kom oväntat.
Och just där
fanns liv.
Det speciella var att hon inte mötte rummet.
Hon visade ryggen.
Det drog mig inåt.
Jag satt stilla
och lyssnade.
Det handlade om konsten.
Och om att visa sig
utan att gömma sig.
Den här målningen blev ett statement.
Rakt.
Utan omsvep.
Jag tror inte jag ska göra mer på den.
Nu väntar nästa papper.
Och det som vill ta form där.
5 närvaro
Jag tog den svarta färgen
och fyllde kroppen med den.
Jag glömde att dokumentera.
Processen tog över.
Det var mycket vatten.
Att andas med.
Att låta röra sig i det svarta.
Färgen levde sitt eget liv.
Jag följde.
Lät massor rinna av.
Impuls efter impuls.
Att stå där
och hålla upp det stora arket
kändes som en improvisation.
Jag och målningen
svarade på varandra.
När jag ser den nu
ser jag mig själv.
Framsida.
Baksida.
Vridningar.
Blickar.
Kroppens konturer
träder fram.
Jag kan sitta länge
och bara vara
med den här målningen.
6 nedsänkning
Olika nyanser av rosa
bar olika känslor.
En av dem väckte något.
När jag började måla konturen
gled den över i hudton.
Som om kroppen själv ville det.
Jag följde med.
Jag målade med den stora penseln.
Den jag nästan aldrig använder.
Tung i handen.
Stadig.
Närvarande.
Med den förändrades rörelsen.
Och jag var där,
helt.
När jag fortsatte
kändes det som att hon skulle sjunka
under ytan.
Jag använde både penseln
och händerna.
Färgen fick röra sig fritt.
Det blev mer kroppsligt än vanligt.
Min egen rörelse
gick rakt in i målningen.
Det turkosa kom till.
Händerna hjälpte henne
att glida neråt.
Till slut sjönk hon.
Mjukt.
Precis dit hon skulle.
Nu får hon vila där.
Under ytan.
En stund.
Nu står jag inför den stilla målningen.
Hon ligger där.
Under vattnet.
För första gången
ser jag mig själv utan hår.
Naket.
Avklätt.
Hon tittar bort.
Lätt vriden.
Som om hon redan vet något
jag ännu inte förstått.
Sakta börjar jag se
mina egna konturer i henne.
Hon visar mig något jag ännu inte vågat se
7 att ta plats
Jag mötte känslan
där den var.
Utan plan.
Det första som kom
var rött.
Rött.
Rött.
En färg jag sällan bär,
men som nu klev in
med självklar kraft.
Sedan gled allt över
i orange och gult.
Som om något i mig
började glöda.
Något i mig började glöda.
Eld på något fast.
Eld som bärs av stillhet.
Färgerna fortsatte att komma.
Klara gröna toner.
Lite blått.
Sedan stannade allt.
En suddig, grumlig lila
ville ta plats.
Jag lät den.
När jag steg tillbaka
såg jag en kropp
som stod stadigt och tydligt.
Men ett ansikte
och armar
som var diffusa.
Kroppen var klar.
Uttrycket otydligt.
Frågan uppstod:
Varför?
Kanske handlar det om plats.
Om att våga synas fullt ut.
En längtan
att kliva fram.
Att ta mer utrymme.
I konsten.
I livet.
Under dagen kom visioner
om större rum.
Jag dansade.
Lyssnade.
Följde impulser.
Ur trögheten
växte en explosion av färg.
Som om något
äntligen öppnade sig.
Det är här jag är nu.
Tydligt och otydligt på samma gång.
Något vill fram.
Annat väntar.
Jag kliver in i ateljén igen.
Låter allt få vara där.
Det jag bär.
Det jag saknar.
Och tacksamheten
som ändå finns kvar.
Jag fortsätter.
Jag kan bära det jag känner.
Jag klarar det.
8 månstillhet
Nu står jag här
med Månkvinnan.
Hon bär på något djupt.
Lager på lager.
Ytan är diffus.
Det innersta
visar sig ännu inte helt.
Och det är okej.
Hon får stå i natten nu.
Kanske är det månen.
Jag känner alltid
hur något dras upp till ytan då.
Mina känslor speglas i vatten.
I havet
känner jag mig tydligast.
Havet som rör sig.
Drar sig undan.
Kommer tillbaka.
Precis som jag.
Jag känner hennes ansikte.
Den långsamma blicken
som vandrar.
Hon är stilla. Och levande.
Precis där
jag själv befinner mig.
Ett tag gungade havet.
I mig.
Runt mig.
Nu är det nästan stilla.
Andas här.
I stillheten.
Tills du kan stå
igen.
9 energiavtryck
Efter en lång stund av dans
lät jag musiken bära mig.
Energien fick röra sig fritt
genom kroppen.
Sedan kom känslan:
det är dags.
Jag tejpade ihop två stora papper
och lade mig ner.
Som om kroppen behövde
sträcka ut sig helt.
Jag låg kvar en stund
och lyssnade
efter färgen som ville börja.
Det blev orange.
Igen.
Varmt.
Pulserande.
Jag arbetade tunt,
med vatten och orange,
bara för att lösa upp
det vita fältet.
Sedan kom nästa impuls.
Himmelsblått.
Den ville in.
Jag följde.
Det som gjorde målningen särskild
var hur fysiskt jag gick in i den.
Jag målade med händerna.
Följde virvlarna som uppstod.
Kände dem
lika mycket som jag såg dem.
Att arbeta så, helt i färgen,
helt i rörelsen förde mig närmare.
Jag kände in var hon var.
Flygande i luften
eller vilande i vattnet.
Jag vilade en stund
tills riktningen klarnade.
Ett ljus tändes
framför den flygande kvinnan.
Jag kände tacksamhet.
För att något lossnade.
När jag kom tillbaka
frigjorde det sig i målningen.
Handen mot ytan.
Nästan som handpåläggning.
Jag vågade gå in
med lila.
Musik.
Lager.
En levande process.
Nu sitter jag här
och ser på kvinnan
som har kastat sig ut.
Det ofärdiga
kan vara färdigt.
Tidigare ville jag samla linjerna.
Skapa mer form.
Mer struktur.
Här finns inget sådant behov.
Detta är ett energiavtryck.
Lägger jag på mer
försvinner det som bär.
Så hon får stå här.
Ofärdig.
Färdig.
Målningarna är inte till för att tolkas.
De speglar.
Du ser vad du behöver se.
Ytor där något kan röra sig
i den som ser.
Kanske väcker de en känsla.
Kanske bara
en förnimmelse.
Det är hela meningen.
Om man vill.
10 öppen rörelse
En gul.
Med nyanser
runt omkring.
Symboler vill fram.
Flower of Life
på en kavel.
Den vill röra sig
över hela målningen.
Jag låter den.
Det blir intressant
att se
vad som uppstår.
Att måla i gult
är energigivande.
Alltid gott.
Processen fortsätter.
