Jag Målar Mig Fri. Lager för Lager
När känslan går före formen.
Innan rädslan börjar styra.
Den här kreativa resan dokumenterar en intuitiv och inre konstnärlig process. Det är en berättelse i färg, form och ord, en resa från kroppens avtryck till själens reflektion. Den är inte linjär, inte perfekt. Men den är sann.
Nedan följer en samling av reflektioner, bilder och inre landskap som skapats i stunden, utan plan, utan mål, bara som vittnesbörd från ett hjärta som vågar uttrycka sig.
​
Att lösa upp blockeringar genom skapande.
Ibland uppstår ett motstånd när en målning närmar sig sitt slut.
Man känner att något låser sig, en rädsla för att förstöra det som nästan är färdigt, eller att göra “fel” när det inte finns något fel att göra.
Det var där jag befann mig.
​
Några av mina tavlor stod på gränsen till klara, men jag kunde inte gå vidare.
Så jag bestämde mig för att släppa allt och göra något helt annat. Det var då jag rullade ut ett stort papper, tog fram färgerna och började måla utan tanke på resultat. Bara rörelse, andning, nyfikenhet.
Genom bilden kunde jag se att mina armar var låsta, som om kroppen bar samma tvekan som målningen.
Men i takt med att färgerna möttes började något förändras.
Jag fick tecken och vägledning genom bilden själv, och lät kontemplationen leda mig vidare.
Färgerna blev till läkande impulser, en dialog mellan det inre och det yttre, mellan stillheten och rörelsen.
Den här processen hjälpte mig att lösa upp blockeringen, inte bara i måleriet, utan i mig själv.
Jag tror att sådana kreativa processer kan användas med många olika intentioner. För att stärka hälsan, bearbeta relationer, släppa oro eller bara hitta tillbaka till sitt eget flöde.
Att måla på det här sättet blir ett samtal med livet självt.
En påminnelse om att när man vågar möta rädslan, öppnar sig friheten.
Välkommen att följa min Process.
Marita
Process 1
​Kroppsavtrycket med blå krita
Jag rullade ut ett vitt papper och satte mig på golvet med en blå krita. Jag började rita av mig själv, det kändes klumpigt, oproportionerligt, som att det skulle bli fel. Men jag gjorde det ändå. Jag öste på med orange och rött, det var de färger jag behövde. Sen uppstod ett hål däremellan, och jag lät allting vila. Att skapa före självcensuren. Att låta kroppen tala innan hjärnan analyserar.​
Ansiktet Speglar
Det rosa krysset och ögonen som ser.
Jag kände verkligen hur mitt ansikte formades och började titta på mig själv som en spegel. Läpparna bildade ett rosa kryss, jag håller mig inne med saker. Ögonen speglade och reflekterade det jag kände. Och en rosa ros växte fram, för jag bär på så mycket tacksamhet idag.
När bilden börjar titta tillbaka. När tystnad talar högre än ord.
Orangefältet med två ansikten
Plötsligt såg jag två varelser i det orangea. Två kvinnor som pratar. Först kändes det som en som sa ‘så får du inte säga’, men sen blev det en som sa ‘du måste vara tyst´. Jag tolkade det som stillhet. När inre röster möts i färg. När motsatser smälter till stillhet.
Frihetens Första Rörelse
Upphängd på väggen. Armar på väg att lyfta. När jag hängde upp henne på väggen blev allt annorlunda. Jag började forma ansiktet, och resan började: att frigöra henne från armarna som drogs ner i det gröna. Kvinnorna fick mer vatten på sig. Mer diskussion. Processen mot frihet tog sin början. Att ge bilden en ny plats är att ge själen ny position. Från tyngd till samtal.
Närbild på kvinnorna som speglar varandra
De två kvinnorna lever kvar som hjärtats spegel, en som ser och en som hör. En inre dialog som aldrig riktigt tar slut, bara skiftar uttryck.
Roten i Rött
Närbild på ankringen i jorden. En visuell bön om kontakt. Att få ligga djupt förankrad i kroppens minne. Det röda fältet talar om urkraft, om gräns, om trygghet. Det är här allt börjar.
Expansion Inifrån
Strålar av gult, en ny lätthet. Jag började ta bort tyngden i armarna. Jag målade gult för att få henne att skina. Kvinnornas process tystnar. En sol ville fram. Halsen behövde blått, så det blev ett blått hjärta där. När kroppen ber om färg för att komma ihåg sin frihet.
​
Balans i Blått
Blått möter gult. Vattnet stiger. Vattennivån höjdes. Jag kände mig mer balanserad. Det hade blivit för mycket gult, nästan stressande, så jag la till blått. Nu känner jag mig glad, balanserad. När balansen inte är slutet utan en port till nästa uttryck.
Två skepnader återuppstår i det blå, något vill fram igen. Målningen får vila och jag bjuder in nattens budskap.​​​
Nattens budskap
Jag vaknade mitt i natten med en känsla som nästan viskade sig fram, det handlar om balansen mellan dopamin och oxytocin. Det var så tydligt. Därför fick de här två figurerna i mitt inre namn: Dopamia och Oxytina. Därav min kontemplation i skogen, som jag delade tidigare på bloggen. Det handlade inte om att gå den långa rundan för rundans skull, utan om att känna in vad jag faktiskt behövde just då. Det blev en kortare, långsammare väg. Och det räckte. Jag tror jag kommer att behöva låta det här vila lite till. Inte måla på det direkt, inte än. Men det har börjat röra på sig i mig. Jag står och tittar in i de där ögonen, mina egna, som stirrar rakt in i mig och Dopamia som ser rent läskig ut.
Process 2
Nu byter bilden fält
Den första målningen har stillnat, som ett andetag som andats klart. Jag känner att det är dags att lämna den, inte som ett avsked, utan som ett naturligt skifte. Nu börjar något nytt. Dopamia och Oxytina vill inte längre bara viska i kanterna, de vill träda fram helt. Så jag lyssnar. Resan fortsätter, i en helt ny målning. En som får bära deras namn, deras balans, deras rytm. Jag börjar med att rita av mig själv igen, för att se vad Dopamia och Oxytina har att säga. Första rörelsen: Jag kluttar ut vit färg i mitten, som en ström. Det öppnar upp något. Nästa färg blir blå, och plötsligt börjar vattnet forsa fram. Jag försöker släppa idén om att målningen ska ha ett tydligt budskap från början, istället följer jag flödet, utan att veta vart det ska leda. Nästa färg som kommer till mig är grön. Jag fyller upp ytan, låter det ske.
​
När jag sedan hänger upp målningen och betraktar den, känner jag en tydlig manlig energi. En grön skugga har börjat forma sig i bakgrunden, något subtilt men närvarande. Nu har bilden börjat tala ett djupare språk. Jag vet fortfarande inte vart det kommer att leda, men det väcker känslor i mig. Och det är just det som gör det hela så levande, att hålla tråden till livet och låta sig ledas. Det blev inte alls som jag hade förväntat mig. Och det är det som är spännande, att bara stå där med penseln och låta det ske. Nu får målningen vila och torka. Färgerna kommer att mörkna något, så gör akryl, och ibland, när den har torkat, kan ännu mer skymta fram. Det är så spännande.
Andetaget
När jag kom in i ateljén idag och såg på min blågröna skapelse, tog jag ett djupt andetag, och något förändrades. Jag slappnade av, och plötsligt kändes det inte längre som vatten. Jag insåg att jag hade skapat ett andetag. Tänk att en målning kan ta sådana vändningar, från vatten till andetag. Och där i det gröna, i naturens närvaro, fördjupades också andetaget. Det blev tydligt hur färgen, formen och fältet talar tillsammans. Så nu stannar jag i den kontemplationen och låter målningen vila vidare.​​
Fortsättning i blått
Jag har fortsatt på min blåa gestalt och märker hur kroppen instinktivt börjar andas djupare, lugnare. Kanske är det färgerna. Kanske är det själva påminnelsen om att andas. Så kände jag att något saknades, rörelse, cirkulation. Och ur detta behov växte det fram något oväntat, men intressant. Det uppstod en cirkel, en gest med armarna. En annan riktning. Ett hjärta kom till och en ros. Ansiktet fick en lugn blick. Jag märkte att den mörkgröna bakgrunden behövde tonas ner. Den fick ett skimmer nu, mjukare. Fortfarande som en skugga i bakgrunden, men med en ny känsla. Där får kontemplationen nu vila.​
Andetag och gult
Idag fortsatte jag med mitt andetag. Jag gjorde en 45 minuter lång breathwork-session, och någonstans mitt i den kom det här gula flödet genom hela kroppen. Det bara dök upp. Varmt och rörligt. Som om kroppen sa: det är den här färgen nu. När jag gick tillbaka till målningen så var det helt självklart. Jag tog det gula och lät det röra sig in i henne. Det kändes som en sorts ankring i mig själv. Någon gräns som jag håller på att hitta. Jag såg nästan ett svärd framför mig, som om jag stod och höll det inom mig. Inte hotfullt, bara väldigt klart. Och trots allt det där starka är känslan lugn. Harmonisk. Det gula vill något. Jag följer det.
Process 3
Lila skepnad
Det känns som att det gulliga är förbi nu. Mitt andetag visade mig en ljus gestalt med ett svärd, och hon ledde mig egentligen mot violett. Men istället för att måla vidare på henne valde jag att börja på nytt, och det var helt rätt beslut. Jag trodde först att jag skulle måla något mjukt och feminint i lila, men istället kom en upprorisk gorilla gestalt fram, med en portal vid hjärtat. Kraftfull, tydlig, som om hon säger: nu går vi djupare. Hon triggar något i mig. Det känns som att hon vill visa vägen vidare.
Den lila varelsen
Åh, vilken utmaning den här lila varelsen blev. Hon är grumlig, nästan gorilla lik, och det känns som att hon vill säga något. Inte protestera, men ändå markera att något är på gång. Idag var jag hos massören, och där landade jag i precis den lugnet jag behövde. Han kände igenom musklerna, och det gjorde lite ont, särskilt runt revbenen och jag fick påminna mig själv: andas, andas, andas. När jag tänker på målningen nu känns det som att något gult och orange vill komma fram inifrån, som om nervsystemet och musklerna svarar. Den här målningen är väldigt fysisk just nu. Vi får se vad som vill visa sig.​ Orange omfamning. Den orangea färgen, som jag först trodde skulle komma mer inifrån, blev istället en rörelse som formade en omfamning. Jag blir buren. När jag målar slappnar jag av i de här orangea armarna och låter mig bäras. Jag växlar mellan att hänga, släppa taget och bara vila i det. Ansiktet behöver också vila, det finns något sorgset där som får komma fram. Ett stort, djupt andetag som säger: släpp nu. Bara släpp.
Portalen och frigörelsen
Nu står jag här i min krigar ställning. Det är en kraftfull energi, men ändå känns det som att jag är buren. Portalen har öppnats upp, och det väckte minnen inom min sexualitet. Det är så känsligt att prata om, och jag fick stanna där en stund och bara känna. Portalen i bröstet är som ett fönster, och det är som att den lilla gestalten i mig spanar ut igenom det. Jag har också jobbat mer med ansiktet, och det är fascinerande hur tydligt det speglar var jag själv befinner mig. Sen kom det rosa. För mig är rosa som en plåsterfärg av lugn, och helt naturligt steg det upp en blomma och la sig som ett plåster över min gestalt. Som om kroppen själv visste vad som behövde landa där. Nu får jag se hur jag hittar klarhet och bearbetar det som behöver bearbetas. Det handlar om att lösa upp, släppa taget och inte bära runt på gamla energier och minnen. Det här är min frigörelseprocess, mitt sätt att komma vidare. Det känns lite känslosamt att dela detta, för det börjar bli intimt. Men jag vet att jag inte är ensam.
Process 4
Den svarta målningen
Nu har jag lämnat min trygga målning. Den får stå där som hon är. Jag har länge känt att jag ska utforska den mörka, den svarta färgen, och plötsligt bara föddes den här nya målningen. Massor av svart. Massor av vatten. Den kom så oväntat och det är just det som gör skapandet så spännande för mig, när något bara dyker upp och jag hoppar på det direkt. Det som känns så speciellt med den här är att hon inte tittar ut i rummet. Hon visar ryggen. Det gör att jag själv går in i en djup kontemplation, bara sitter i min fåtölj och känner in vad det här är för något. Det har något att göra med min konst och att våga visa vem jag är, fullt ut, utan att gömma mig. Den här målningen blev som ett statement, rakt upp och ner. Jag tror inte jag ska göra mer på den. Nu har jag beställt mer papper. Det ska bli väldigt spännande att se vart det här tar mig vidare.
Process 5
Svart Kropp
Jag tog den svarta färgen och fyllde mig själv med den. Jag glömde till och med att ta foto under processen, för det blev så otroligt spännande. Det var så mycket vatten. Mycket vatten att andas med och låta röra sig in i det svarta. Det blev nästan som om färgen levde sitt eget liv och jag följde bara med. Jag lät massor rinna av. Jag följde intuitionen hela vägen, impuls efter impuls. Det var något speciellt med att stå där och hålla upp det stora arket. Det kändes som en liten improvisationsteater, där jag och målningen svarade på varandra. När jag tittar på den nu ser jag mig själv i den. Framsida, baksida, hur jag vrider mig, hur jag tittar åt olika håll. Jag ser kropps konturer och figurer som träder fram. Jag kan sitta länge och bara vara med den här målningen.
Process 6
Rosa och hudton
Det svarta står kvar som en bakgrund, och samtidigt känner jag hur rosa tar över i mig. Jag älskar rosa, men den triggar också något. Olika nyanser bär olika känslor, och en av dem väckte något i mig idag. När jag började måla min kontur gled det över till hudton. Det var som om kroppen själv ville det, och jag följde med. Jag målade även hudtonen med den stora penseln, som jag nästan aldrig använder. Den känns så tung och fin i handen, och det blir en helt annan närvaro när jag målar med den.
Att sjunka ner
När jag fortsatte kändes det som att hon skulle sjunka ner under ytan. Jag använde både penseln och händerna för att få färgen att röra sig rätt. Det blev mer kroppsligt än vanligt, som om min egen rörelse gick rakt in i målningen. Penseln fick föra in det turkosa, och händerna hjälpte henne att glida neråt. Till slut sjönk hon. Mjukt, precis dit hon skulle. Nu får hon vila där, under ytan, en stund.
Under ytan
Nu står jag här. Vid den stilla målningen. Hon ligger där… under vattnet. För första gången ser jag mig själv utan hår. Det är märkligt. Naket. Något i mig öppnar sig i den bilden. Hon tittar bort. Lite vriden. Som om hon redan vet något jag ännu inte förstått. Och sakta… börjar jag se mina egna konturer i henne. Mer och mer. Det är som om hon visar mig min form innan jag själv vågar kliva in i den.
Process 7
Rött kallar på mig
Efter min rosa kroppsmålning tog jag upp en ny duk. Jag ville möta den där den var, utan att bestämma i förväg vad som skulle hända. Det första som kom till mig var rött. Rött, rött, rött. En färg jag knappt bär i livet, men som nu ville in med en självklar kraft. Sedan gled allt över i orange och gult, som om något i mig började glöda. Samtidigt snubblade jag in på I Ching och såg att mina element, räknat utifrån födelsedatum, motsvarar eld under berg. Det beskriver en inre rörelse som vilar på något stabilt. En glöd som bärs av stillhet. Det var precis den känslan jag bar i kroppen i dag.
Att ta plats
Färgerna fortsatte att komma. Klara gröna toner, lite blått. Sedan tog allt stopp och en suddig, grumlig lila ville ta plats, så jag lät den. När jag steg tillbaka såg jag en kropp som stod stadigt och tydligt, men ett ansikte och armar som var diffusa, nästan som skepnader. Där uppstod frågan i mig: Varför blir jag så tydlig i kroppen men suddig i uttrycket och riktningen? Kanske handlar det om att jag söker platsen där jag vågar synas fullt ut. En längtan efter att kliva fram, att ta mer plats, att låta mig bli synlig både i min konst och i mitt liv. Under dagen har jag haft så många visioner om vad jag vill skapa i större rum. Jag har dansat, lyssnat på musik, följt impulserna, och ur den tröghet jag vaknade med kom en explosion av färg, nästan som om något äntligen ville öppna sig. Jag är en person med många målningar, många lager och många känslor. Och kanske är det just i mötet mellan tydlighet och otydlighet, mellan eld och stillhet, mellan det som vill fram och det som ännu väntar, som min process just nu bor.
Stegen framåt.
Idag var det julskyltning i Ystad. Jag känner mig tung i själen. Det är inte alltid lätt att gå nya vägar i livet. Men stegen bär mig framåt. Jag kliver in i ateljén igen. Jag låter allt få vara där, det jag bär, det jag saknar, och den djupa tacksamheten som ändå finns kvar. Jag fortsätter med min kvinna som nu står inne i berget. Jag älskar den gula färgen. Det är som att jag lyser upp mig själv genom henne. Hon bär också ljus i händerna nu. Jag kan bära det jag känner. Jag klarar det.
Process 8
Månkvinnan träder fram.
Nu står jag här med min Månkvinna, med alla sina lager och djup. Ett inre landskap och stilla rörelse. Hon har en diffus yta som gör att man ännu inte ser det innersta helt tydligt. Och det är okej. Hon får stå i natten nu. Kanske är det fullmånen jag känner av. Jag blir alltid lite mer emotionell då, som om något i mig dras upp till ytan. Mina känslor speglas alltid i vatten och hav. Det är där jag känner mig själv som tydligast. Havet som rör sig, drar sig undan, kommer tillbaka. Precis som jag. Jag känner hennes ansikte, hennes långsamma blick som vandrar. Hon känns levande i sin stillhet, precis där jag själv befinner mig. Havet gungade lite ett tag, både i mig och omkring mig, men nu står det nästan tyst. Andas i stillheten, tills du kan stå där igen.
.Be like water.
Process 9
Lysande orange.
Efter en lång stund av dans, där musiken fick bära mig och energin fick röra sig fritt genom kroppen, kom känslan att det var dags för en ny målning. Det var som om hela kroppen ville sträcka ut sig, så jag tejpade ihop två stora papper och lade mig ner.
Jag låg kvar en stund och lyssnade in vilken färg som ville börja.
Det blev orange igen. Den färgen har följt mig länge, varm, pulserande, som om något vill öppnas eller mjukna inifrån.
Jag arbetade sen med tunt med vatten och orange, bara för att få bort det vita fältet. Sen kom nästa impuls tydligt: himmelsblå. Den ville in, och jag följde den.
Det som gjorde denna målning speciell var hur fysiskt jag tog mig an den.
Jag målade med händerna, följde virvlarna som uppstod och kände dem lika mycket som jag såg dem.
Att få arbeta så, helt i färgen och i rörelsen, gav en känsla av att komma närmare något viktigt i mig själv. Ett nytt lager i processen.
Jag känner in var hon är.
Är hon flygande i luften, eller ligger hon i vattnet?
Rör hon sig ned mot mig, eller upp i luften?
Jag vilar en stund.
Tills jag vet åt vilket håll hon är på väg.
​
Jag sitter här och har tänt ett ljus framför min flygande kvinna.
Jag känner en djup tacksamhet över att jag tar mig igenom pucklarna.
Att något lossnar.
Det sitter som en knut.
Jag gick en lång promenad idag.
Talade in några dikter.
Fick ner dem i text.
Andades.
När jag kom tillbaka frigjorde det sig i målningen.
Med handen mot ytan.
Nästan som handpåläggning.
Rörelsen vaknade.
Sedan vågade jag gå in med lila.
Musik. Lager. Förskjutningar.
En mycket levande process.
Jag känner tydligt att jag landar i Gene Key 47.
Det är klart nu.
Ofärdigt?
Nu sitter jag här och ser på min kvinna som har kastat sig ut.
Jag märker hur det ofärdiga kan vara färdigt i mina ögon.
Tidigare har jag velat samla linjerna.
Skapa mer form. Mer struktur.
Här finns inget sådant behov.
Det är ett energiavtryck från igår.
Lägger jag på fler lager nu, försvinner det som bär.
Så hon får stå här.
Ofärdig.
Färdig.
Det var en sådan dag.
Att bara sitta med allt.
Nu känner jag hur en blå målning vill komma fram.
Det är nästa steg.
En stilla reflektion.
Jag känner hur målningarna börjar stå på kö.
De pockar på.
Vill ha sin uppmärksamhet.
Färger. Kombinationer.
Jag tänker på min första målning.
Den var klädsam. Ordentlig.
Jag visste inte då
att det här skulle öppna en sårbarhet.
Att gå fullt ut i färgerna.
I känslorna.
Nu förstår jag att det inte handlar om
att bli tolkad.
Målningarna är mer som speglar.
Ytor där något kan röra sig i den som ser.
Kanske väcker de en känsla.
Kanske bara en förnimmelse.
Det är hela meningen.
Om man vill.
Flödande gult.
Jag målar gult på linneduk.
Böljande veck uppstår.
Efter en stunds kontemplation rullar jag ut papper också.
Den lyser gul.
Flower of Life.
Symboler visar sig, rullade ut av en kavel.
Den vill röra sig över hela målningen.
Jag låter den göra det.
Det blir intressant att se
vad som uppstår ur det.
Att måla i gult är energigivande.
Det är alltid gott.