Jag Målar Mig Fri
När känslan går före formen. Innan rädslan hinner ta över.
Jag hade några tavlor som nästan var klara, men jag fastnade. Kunde inte gå vidare. Så jag lät det vara och gjorde något helt annat istället. Rullade ut ett stort papper på golvet, tog fram färgerna och började måla utan att tänka på slutresultat. Bara rörelse, andning, nyfikenhet.
När jag såg på bilden efteråt märkte jag att mina armar var låsta. Som om kroppen bar samma tvekan som målningen gjort. Men i takt med att färgerna möttes på pappret började något lossna.
Bilden visade mig vägen. Färgerna blev läkande. En dialog mellan det inre och det yttre, mellan stillhet och rörelse.
Den här processen löste upp något, inte bara i måleriet, utan i mig.
Att måla så här känns som ett samtal med livet självt.
Jag visste inte var det skulle ta vägen. Men det blev tretton målningar. Öppna för vad du ser i dem.
Vi möts i rummet.
Nervsystemets avtryck
Marita
1 ursprung
Jag rullade ut ett vitt papper
och satte mig på golvet med en blå krita.
Jag började rita av mig själv.
Det kändes klumpigt.
Oproportionerligt.
Som att det skulle bli fel.
Jag gjorde det ändå.
Jag lade på orange och rött.
Det var de färger kroppen behövde.
Sedan uppstod ett tomrum däremellan,
och jag lät allting vila.
Att låta kroppen tala
innan hjärnan analyserar.
Ansiktet speglar.
Det rosa krysset
och ögonen som ser.
Jag kände hur ansiktet formades
och började betrakta mig själv som en spegel.
Läpparna bildade ett rosa kryss.
Det som hålls inne.
Ögonen speglade
och reflekterade det som fanns där.
En rosa ros växte fram.
Jag bär på tacksamhet.
När bilden börjar se tillbaka.
När tystnad talar
högre än ord.
Två varelser trädde fram ur det orangea.
Två kvinnor i samtal.
Först en röst:
så får du inte säga.
Sedan en annan:
du måste vara tyst.
Orden löstes upp.
Det som blev kvar var stillhet.
När inre röster möts i färg.
När motsatser smälter
till stillhet.
Upphängd på väggen.
Armar på väg att lyfta.
När hon fick sin plats förändrades allt.
Ansiktet började ta form.
Resan tog sin början.
Att frigöra henne
från armar som drogs ner i det gröna.
Kvinnorna fick mer vatten.
Mer samtal.
Processen mot frihet började där.
Att ge bilden en ny plats
är att ge själen en ny position.
Från tyngd
till samtal.
Två kvinnor lever kvar
som hjärtats spegel.
En som ser.
En som hör.
En inre dialog
som inte tar slut,
bara skiftar uttryck.
Närbild på förankringen i jorden.
En visuell bön om kontakt.
Att få ligga djupt
i kroppens minne.
Det röda fältet talar
om urkraft,
om gräns,
om trygghet.
Här börjar allt.
Strålar av gult.
En ny lätthet.
Tyngden i armarna fick släppa.
Jag målade gult
för att låta henne skina.
Kvinnornas process tystnade.
En sol ville fram.
Halsen bad om blått.
Det blev ett blått hjärta där.
När kroppen ber om färg
för att minnas sin frihet.
Blått möter gult.
Vattnet stiger.
Vattennivån höjdes.
Balansen kom när blått fick ta plats.
Det gula hade blivit för mycket.
Nästan stressande.
Nu finns glädje.
En stillare balans.
När balans
inte är ett slut,
utan en port
till nästa uttryck.
Två skepnader återuppstår i det blå.
Något vill fram igen.
Målningen får vila.
Natten bjuds in.
Ett budskap
väntar.
Jag vaknade mitt i natten.
En känsla viskade sig fram.
Balansen.
Mellan det som driver
och det som binder.
Två gestalter fick namn.
Dopamia.
Oxytina.
De rörde sig långsamt i mig.
I skogen tog jag inte den långa vägen.
Jag gick den som kroppen bad om.
Kortare.
Långsammare.
Det räckte.
Målningen får vila.
Men något har börjat röra sig.
Jag står kvar
och ser in i deras ögon.
Mina egna.
En blick är stilla.
Den andra är svår att möta.
Nu byter bilden fält
Den första målningen har stillnat.
Som ett andetag som andats klart.
Det är dags att lämna den.
Inte som ett avsked,
utan som ett skifte.
Dopamia och Oxytina
träder fram.
Jag lyssnar.
En ny målning tar form.
Vit ström i mitten.
Blått vatten som rör sig.
Grönt som fyller ytan.
Jag följer flödet
utan att veta vart det leder.
När bilden hängs upp
visar sig något nytt.
En grön skugga.
Ett djupare språk.
Målningen får vila.
När jag kom in i ateljén
och såg den blågröna målningen
tog jag ett djupt andetag.
Något förändrades.
Kroppen slappnade av.
Det var inte längre vatten.
Det var ett andetag.
Att en målning kan skifta så.
Från vatten
till andning.
I det gröna,
i naturens närvaro,
fördjupades andetaget.
Allt hängde ihop.
Nu stannar jag där.
Och låter målningen vila.
Jag fortsatte arbeta med den blå gestalten.
Kroppen började andas djupare.
Lugnare.
Kanske var det färgerna.
Kanske påminnelsen om andning.
Något saknades.
Rörelse.
Cirkulation.
Ur det behovet växte något fram.
En cirkel.
En gest med armarna.
En annan riktning.
Ett hjärta kom till.
En ros.
Ansiktet fick en lugn blick.
Den mörkgröna bakgrunden tonades ner.
Ett skimmer uppstod.
Mjukare nu.
Fortfarande en skugga,
men med en ny känsla.
Här får kontemplationen
vila.
Jag fortsatte med andetaget.
Mitt i andningen
rörde sig ett gult flöde genom kroppen.
Det kom utan förvarning.
Varmt.
Rörligt.
Som om kroppen visste:
det är den här färgen nu.
När jag återvände till målningen
var det självklart.
Det gula fick röra sig in i henne.
Det kändes som en förankring.
En gräns som håller på att ta form.
Ett svärd visade sig.
Inte hotfullt.
Bara klart.
Trots styrkan
är känslan lugn.
Harmonisk.
Det gula vill något.
Jag följer det.
Det känns som att det gulliga är förbi.
Andetaget visade en ljus gestalt med ett svärd.
Hon pekade mot violett.
I stället för att fortsätta där
började jag om.
Det var rätt.
Jag trodde att något mjukt och feminint
skulle ta form i lila.
Det gjorde det inte.
En upprorisk gorillagestalt trädde fram.
Kraftfull.
Tydlig.
En portal öppnade sig vid hjärtat.
Som om hon säger:
nu går vi djupare.
Hon triggar något i mig.
Inte som ett hot,
utan som en riktning.
Hon vill visa vägen vidare.
Det orangea kom inte som jag trodde.
Inte som kraft,
utan som bäring.
Armar tog form.
De slöt sig runt mig.
Jag blir buren.
När jag målar
vilar jag i de orange armarna.
De håller.
Jag hänger.
Jag släpper taget.
I bärandet
finns vila.
Ansiktet får mjukna.
En sorgsenhet visar sig.
Den får finnas.
Ett stort, djupt andetag.
Som säger:
du är buren.
Du kan släppa.
Jag står i en krigarställning.
Kraften är tydlig.
Och ändå
är jag buren.
Portalen har öppnats.
Den rör vid minnen som sitter djupt.
Jag stannar där en stund
och låter kroppen känna.
Portalen i bröstet
är som ett fönster.
Den lilla gestalten i mig
ser ut igen.
Jag arbetar vidare med ansiktet.
Det speglar tydligt
var jag befinner mig.
Sedan kommer det rosa.
För mig är rosa en plåsterfärg.
Lugnande.
Självklar.
En blomma stiger fram
och lägger sig över gestalten.
Som om kroppen själv
visste
vad som behövde hållas.
Nu pågår ett klarläggande.
En upplösning.
Ett släppande.
Gamla energier
får lämna.
Detta är en frigörelse i rörelse.
Ett sätt att gå vidare.
Det är stillsamt att dela detta.
Nära.
Men inte ensamt.
Jag har lämnat den trygga målningen.
Den får stå som hon är.
Länge har jag känt en dragning
mot det mörka.
Det svarta.
Och plötsligt föddes den här målningen.
Massor av svart.
Massor av vatten.
Den kom oväntat.
Och just där finns liv.
Det speciella är att hon inte möter rummet.
Hon visar ryggen.
Det drar mig inåt.
Jag sitter stilla
och lyssnar.
Det handlar om konsten.
Och om att visa sig
utan att gömma sig.
Den här målningen blev ett statement.
Rakt.
Utan omsvep.
Jag tror inte jag ska göra mer på den.
Nu väntar nästa papper.
Och det som vill ta form där.
5 närvaro
Jag tog den svarta färgen
och fyllde kroppen med den.
Jag glömde att dokumentera.
Processen tog över.
Det var mycket vatten.
Att andas med.
Att låta röra sig i det svarta.
Färgen levde sitt eget liv.
Jag följde.
Lät massor rinna av.
Impuls efter impuls.
Att stå där
och hålla upp det stora arket
kändes som en improvisation.
Jag och målningen
svarade på varandra.
När jag ser den nu
ser jag mig själv.
Framsida.
Baksida.
Vridningar.
Blickar.
Kroppens konturer
träder fram.
Jag kan sitta länge
och bara vara
med den här målningen.
Olika nyanser av rosa
bär olika känslor.
En av dem väckte något idag.
När jag började måla konturen
gled den över i hudton.
Som om kroppen själv ville det.
Jag följde med.
Hudtonen målades
med den stora penseln.
Den jag nästan aldrig använder.
Den är tung i handen.
Stadig.
Närvarande.
Med den
förändras rörelsen.
Och jag är där,
helt.
När jag fortsatte
kändes det som att hon skulle sjunka
under ytan.
Jag använde penseln
och händerna.
Färgen fick röra sig fritt.
Det blev mer kroppsligt än vanligt.
Min egen rörelse
gick rakt in i målningen.
Penseln förde in det turkosa.
Händerna hjälpte henne
att glida neråt.
Till slut sjönk hon.
Mjukt.
Precis dit hon skulle.
Nu får hon vila
där.
Under ytan.
En stund.
Nu står jag här.
Inför den stilla målningen.
Hon ligger där.
Under vattnet.
För första gången
ser jag mig själv utan hår.
Naket.
Avklätt.
Något öppnar sig i den bilden.
Hon tittar bort.
Lätt vriden.
Som om hon redan vet
något
jag ännu inte förstått.
Och sakta
börjar jag se
mina egna konturer i henne.
Mer och mer.
Som om hon visar mig min form
innan jag själv
vågar kliva in i den.
Jag mötte känslan där den var.
Utan plan.
Det första som kom
var rött.
Rött.
Rött.
En färg jag sällan bär,
men som nu klev in
med självklar kraft.
Sedan gled allt över
i orange och gult.
Som om något i mig
började glöda.
Något i mig glödde.
Eld på något fast.
Det var den känslan
jag bar i kroppen
idag.
Färgerna fortsatte att komma.
Klara gröna toner.
Lite blått.
Sedan stannade allt.
En suddig, grumlig lila
ville ta plats.
Jag lät den.
När jag steg tillbaka
såg jag en kropp
som stod stadigt och tydligt.
Men ett ansikte
och armar
som var diffusa.
Som skepnader.
Frågan uppstod:
Varför är kroppen så klar
men uttrycket otydligt?
Kanske handlar det om plats.
Om att våga synas fullt ut.
En längtan
att kliva fram.
Att ta mer utrymme.
I konsten.
I livet.
Under dagen kom visioner
om större rum.
Jag dansade.
Lyssnade.
Följde impulser.
Ur trögheten
växte en explosion av färg.
Som om något
äntligen öppnade sig.
Många målningar.
Många lager.
Många känslor.
Det är här jag är nu.
Tydligt och otydligt
på samma gång.
Något vill fram.
Annat väntar.
Det är julskyltning i Ystad.
Jag känner mig tung i själen.
Det är inte alltid lätt
att gå nya vägar.
Men stegen bär.
Jag kliver in i ateljén igen.
Låter allt få vara där.
Det jag bär.
Det jag saknar.
Och tacksamheten
som ändå finns kvar.
Jag fortsätter med kvinnan
som nu står inne i berget.
Jag älskar det gula.
Det är som att jag lyser upp mig själv
genom henne.
Nu bär hon också ljus i händerna.
Jag kan bära det jag känner.
Jag klarar det.
Nu står jag här
med Månkvinnan.
Hon bär på något djupt.
Lager på lager.
Ytan är diffus.
Det innersta
visar sig ännu inte helt.
Och det är okej.
Hon får stå i natten nu.
Kanske är det månen.
Jag känner alltid hur något
dras upp till ytan då.
Mina känslor speglas i vatten.
I havet
känner jag mig tydligast.
Havet som rör sig.
Drar sig undan.
Kommer tillbaka.
Precis som jag.
Jag känner hennes ansikte.
Den långsamma blicken
som vandrar.
Hon är stilla.
Och levande.
Precis där
jag själv befinner mig.
Ett tag gungade havet.
I mig.
Runt mig.
Nu är det nästan stilla.
Andas här.
I stillheten.
Tills du kan stå
igen.
Be like water.
9 energiavtryck
Efter en lång stund av dans
lät jag musiken bära mig.
Energien fick röra sig fritt
genom kroppen.
Sedan kom känslan:
det är dags.
Jag tejpade ihop två stora papper
och lade mig ner.
Som om kroppen behövde
sträcka ut sig helt.
Jag låg kvar en stund
och lyssnade
efter färgen som ville börja.
Det blev orange.
Igen.
Varm.
Pulserande.
Som om något vill öppnas
eller mjukna
inifrån.
Jag arbetade tunt,
med vatten och orange,
bara för att lösa upp
det vita fältet.
Sedan kom nästa impuls.
Himmelsblått.
Den ville in.
Jag följde.
Det som gjorde målningen särskild
var hur fysiskt jag gick in i den.
Jag målade med händerna.
Följde virvlarna som uppstod.
Kände dem
lika mycket som jag såg dem.
Att arbeta så,
helt i färgen,
helt i rörelsen.
förde mig närmare.
Jag känner in var hon är.
Flygande i luften
eller vilande i vattnet.
Rör hon sig ner mot mig,
eller upp i luften.
Jag vilar en stund.
Tills riktningen klarnar.
Ett ljus är tänt
framför den flygande kvinnan.
Jag känner tacksamhet.
För att jag tar mig igenom pucklarna.
För att något lossnar.
Det sitter som en knut.
Jag gick en lång promenad.
Talade in dikter.
Fick ner dem i text.
Andades.
När jag kom tillbaka
frigjorde det sig i målningen.
Handen mot ytan.
Nästan som handpåläggning.
Rörelsen vaknade.
Sedan vågade jag gå in
med lila.
Musik.
Lager.
En levande process.
Nu sitter jag här
och ser på kvinnan
som har kastat sig ut.
Jag märker hur det ofärdiga
kan vara färdigt
i mina ögon.
Tidigare har jag velat
samla linjerna.
Skapa mer form.
Mer struktur.
Här finns inget sådant behov.
Detta är ett energiavtryck
från igår.
Lägger jag på fler lager
försvinner det som bär.
Så hon får stå här.
Ofärdig.
Färdig.
Det var en sådan dag.
Att bara sitta
med allt.
Nu känner jag
hur en blå målning
vill komma fram.
En stilla reflektion
Jag känner hur målningarna
börjar stå på kö.
De pockar på.
Vill ha sin uppmärksamhet.
Färger.
Kombinationer.
Jag tänker på den första målningen.
Den var klädsam.
Ordentlig.
Jag visste inte då
att det här skulle öppna
en sårbarhet.
Att gå fullt ut i färgerna.
I känslorna.
Nu förstår jag
att det inte handlar om
att bli tolkad.
Målningarna är mer som speglar.
Ytor
där något kan röra sig
i den som ser.
Kanske väcker de en känsla.
Kanske bara
en förnimmelse.
Det är hela meningen.
Om man vill.
En gul
Med nyanser
runt omkring.
Symboler vill fram.
Flower of Life på en kavel.
Den vill röra sig
över hela målningen.
Jag låter den.
Det blir intressant
att se
vad som uppstår.
Att måla i gult
är energigivande.
Alltid gott.
11 rött
Det är julafton.
I natt tänkte jag på rött.
En laddad färg.
En jag sällan bär.
Roströd ull.
Julstjärnan i kruka.
Röda äpplen.
För en tid sedan
såg jag en parkbänk täckt av blod.
Färskt.
Mängden vi bär inom oss.
Bilden stannade kvar.
Så växte viljan
att närma mig rött.
Inte som symbol.
Som färg.
Det röda talade för sig självt.
Det var djupt att gå in i.
Jag får lägga undan den
och komma tillbaka.
12 djup
Nu dras jag till vattnet.
Jag har lagt en grund
i en grumlig sjö.
Hudfärg.
Grönt.
Lila.
Det känns som ett släppande.
Av osynlighet.
Av det gamla.
Kvinnor har burit mycket.
Det grumliga ska rensas ut.
Vattnet hjälper.
Målningen skiftar
framåt och bakåt.
Precis som den röda.
De drar.
Vrider sig.
Jag sitter kvar
i det halvt obekväma
och låter det
ta sin plats.
Jag kom på att fullmånen närmar sig.
Det speglas i måleriet.
Jag har varit helt i processen.
Inte dokumenterat.
Bara varit där.
Målningen är sårbar.
Naken.
Jag trodde hon skulle bära en klänning.
Nu står hon där utan.
I skugga.
Håller sig i ljuset.
Suffering is Grace
finns i henne.
Inte som lidande,
utan som förmågan
att stå helt i det.
För många kan den kännas mörk.
För mig är den ett andetag.
Som omfamnar framtiden.
Den är stark.
Ett vatten väsen finns där.
Den triggar henne
att gå djupare i sin rädsla.
Jag känner efter i vattnets nyanser.
13 rörelser
Jag ville arbeta med kolkrita.
Sedan hittade jag en stor träkavel.
Jag tog svart färg
och började rulla.
Rörelsen.
Ljudet.
Det var något i det.
Jag bytte till en träkötthammare.
Ett loppisfynd.
Den blev min pensel.
Kontemplationen samlades.
Svart färg.
Att hålla tillbaka.
Att vara i boxen
eller utanför.
Det uppstod en spänning
mellan det fyrkantiga
och det svepande.
Rörelser runt omkring.
Golvplankorna lämnade avtryck.
Som galler.
Som gränser.
En målning om det som hålls tillbaka.
Nu gäller det att inte göra mer.
Inte lägga på.
Det måste få ha
sitt energi avtryck.
Processen fortsätter.
10 stycken verk hängs nu upp på:
Länk till evenemang. En kvinnas hjärta – Opera, Cello och Piano | Musik på Österlen