Därför gör jag det här

En reflektion om blockering, Dopamia och ett långsamt andetag.

Hela den här resan med mina målningar började med att jag kände en slags blockering.

Något i mig ville vidare, men jag kom inte igenom. Jag försökte först trycka mig fram, hitta vägen med viljan. Men rörelsen kom inte därifrån.

Den började först när jag slutade försöka tvinga fram något. När jag tillät mig själv att stanna upp och lyssna.

Och i det mellanrummet, där kom den första impulsen. Så började processen.

Sen dök de upp, nästan som inre gestalter: Dopamia och Oxytina. Två energier, två rytmer. En balans att utforska, inte med intellektet, utan med färg, kropp och närvaro.

Och därifrån gick resan vidare, in i nästa målning, den som blev en gestalt lik ett andetag.

Det här projektet har gett mig så mycket mer än jag kunde förutse. Det har väckt en oväntad känsla av lust och glädje. Inte för att det blev “bra”. Utan för att det blev levande.

Jag har börjat lyssna mer på musik igen. Skapandet har öppnat fler sinnen. Jag har gjort mycket, och samtidigt inte försökt göra något särskilt. Jag har bara följt det som ville fram.

Det är därför jag vill dela det här. Inte för att visa vad jag har gjort, utan för att kanske, låta dig som läser känna igen något i dig själv.

Kanske står du också i något som känns stillastående. Kanske väntar något på att andas i dig.

När rörelsen börjar i ett långsamt andetag, då vet vi att vi är hemma.

Det är därför jag gör det här.