När pausen talar

Kan jag känna skillnaden mellan en paus som ger klarhet och en paus som undviker något? Var sitter den skillnaden i kroppen? Den meningen har följt mig in i ateljén den senaste tiden.

När jag gör Bodymapping och låter målningen vila en stund, märker jag att pausen i sig börjar prata med mig. Det är som om något i kroppen träder fram just när jag inte gör någonting alls.

Ibland är pausen mjuk. Den känns som ett djupt andetag som äntligen landar. Axlarna faller ner. Kroppen öppnar sig lite. Jag kan se bilden klarare, nästan som om målningen berättar vad som vill komma härnäst. Då är pausen full av klarhet.

Och ibland är pausen något helt annat. Den drar ihop sig. En liten knut i magen. En tyngd över bröstet. Jag märker att jag sitter still för att jag egentligen undviker något. Ett lager som vill fram, men som jag inte riktigt vågar möta än.

Det är där skillnaden sitter. Inte i tanken, utan i kroppen.

Så när jag sitter framför målningen nu, försöker jag känna efter: är det här en paus som ger rum och riktning? Eller är det en paus som håller mig tillbaka? Båda behövs ibland. Men det är fint att veta vilken av dem som pratar med mig. Och på något sätt blir målningen alltid ärlig med det. Den väntar. Den håller. Den visar när det är dags att gå vidare.

Kan jag känna skillnaden? Ja. När jag lyssnar inåt. Och den lyssningen är lika mycket konst som själva målningen.

Marita