När kroppen får tala med penseln

Just nu håller jag en workshop i Bodymapping, där kvinnor får möta sig själva. Och jag måste bara säga, det är så vackert att få hålla det här rummet.

Vi målar kroppar. Inte som de ser ut i spegeln, utan som de känns inifrån. Lager på lager. Färg på känsla. En plats på kroppen som behöver bli sedd, den får en färg. Ett område som burit tystnad länge, det får ett lager till.

Och jag ser vad som händer. Hur någon först tvekar, sen målar ett streck, och så plötsligt hörs en djup suck. En sådan där suck som inte bara kommer från bröstet, utan från något djupare. Det blir tyst i rummet. Något landar.

Vi pratar inte så mycket ibland. Det behövs inte. Färgerna talar. Och kroppen svarar.

Det som rör mig mest är hur varje kvinna gör sin egen resa. Jag styr inte. Jag visar bara vägen till penseln. Och ändå händer det stora saker. En målning förändras, och något i henne förändras med den. En blick mjuknar. Ett andetag fördjupas. En insikt glimmar till.

Det är en stilla sorts självläkning som sker. Inte dramatisk. Inte fixande. Bara ärlig, kroppsnära, och mjukt transformerande.

Av Djup Tacksamhet/ Marita